mixing

Ända sedan jag flyttade hemifrån för snart två år sedan för att studera Animation på Eksjö Gymnasium har Eksjö växt i mina ögon medan Stockholms mångfald av så många olika saker sakta har blivit mer och mer olockande. Självklart saknar jag mina vänner och periodvis min familj. Men när jag får frågan av någon av dom "Hur kunde du byta ner dig från Stockholm till en håla i Småland?" kan man egentligen bara svara: Du skulle aldrig kunna förstå.

Mitt liv i Eksjö är så annorlunda än det livet jag hade tidigare. Här har min klass blivit min familj medan dom i högstadiet så här i efterhand skulle kunna jämföras med arbetskamrater. Vi sågs fem dagar i veckan, gjorde de arbetsuppgifter vi fick, vi tolererade varandra och lärde oss samarbeta på gott och ont. Nu ska jag inte säga att jag hade denna relation med alla, självklart finns det dom från den tiden som jag fortfarande värdesätter mer än livet själv, men det är långt ifrån hela min gamla klass.

Eksjö har blivit en frizon, staden har sammanfört mig med människor från Sveriges alla hörn och givit mig en säkerhet och syn på livet jag inte skulle fått på något annat sätt. Om mindre än en månad börjar jag mitt sista år här. Samtidigt som jag vill att alla ska återvända hit för att återfå den gemenskapen och spontaniteten jag saknat under sommarlovet finns det ändå sorg. Tiden vi har kvar tillsammans i denne frizon börjar sakta men säkert krympa och snart måste vi bryta oss loss från varandra hitta nya stigar i livet som för oss framåt. Året kommer fyllas av lovord om att återses och träffar flera gånger per år. Men kommer vi klara det? När vi återigen sprids ut över Sverige och världen. Ni som har blivit min familj, släkten som jag aldrig haft, den som nu uppfylls av mina klasskamrater. Även om vi för all framtid förlorar varandra i vimlet av drömmar, nya männikor och äventyr så ska ni veta att banden mellan oss alltid kommer finnas där och den dagen någon behöver oss kommer vi att stå enade.

Nu ska jag fika med Mara.